Tre Ord För lite
Jag kommer aldrig att förlåta mig själv. Allt är mitt fel.

Det var den 5 juni 2006….

Tre signaler gick fram innan jag kunde höra hans sammetslena röst, i andra änden:

”Sebastian Larsson”

”Blivande Fru Larsson” svarade jag stolt.

Det var två veckor kvar tills vi skulle gifta oss. Bara 14 dagar kvar tills vi skulle vara Herr och Fru Larsson. Jag var så stolt över att kunna se mig själv som hans, bara hans, ingen annans.

”Älskling, mina skor läcker, och det regnar ute…”, började jag försiktigt med den snällaste och mest vädjande rösten jag kunde.

”Vill du att jag ska hämta dig?” avbröt han mig glatt, och jag förstod att han hade listat ut varför jag ringde.

Jag hade precis varit på mitt två timmar långa och jobbiga spinningpass, som varje torsdag. Just den här dagen regnade det, och jag hade ingen lust att promenera hem genom den mörka, dystra och nu alldeles fuktiga stigen i skogen helt ensam, utan hoppades på skjuts istället.

”Klart jag hämtar dig, jag älskar ju dig!” sa han med den röst som jag några år tidigare hade fallit för. Rösten som utstrålade hela hans personlighet, var trygg, glad och kärleksfull.

”Tack”, sa jag vänligt.

”Älskar inte du mig?” frågade han med en ivrig och samtidigt sprallig röst.

”Kom så får du se”, svarade jag busigt och log för mig själv.

Dessa stunder kommer jag ihåg mest av allt, hur han hela tiden påminde mig om hur mycket han älskade mig. Jag var så lycklig. Jag hade en man som jag skulle tillbringa resten av mitt liv med. Sebastian var ingen annan lik. Han behandlade mig som en prinsessa, och jag älskade honom över allt annat. En kärlek som skulle leva kvar i mig oavsett vad som än hände. Vilket den gjorde, men på ett sätt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig.

8 minuter efter att jag hade lagt på luren fick jag syn på vår ljusgröna Volvo, som svängde in på gatan 200 meter längre bort. Det var samma bil som följt med oss sedan första dagen vi träffades. Det var i den han kysste mig för första gången och det var i den han hade friat till mig, fyra månader tidigare, under de mest romantiska förhållandena jag kunnat föreställa mig: i solnedgången, vid vattnet, med låten ”I will always love you” i bakgrunden.

Volvon blinkade med sina framljus, och ljuset reflekterades i de blanka vattenpölarna, samtidigt som den ökade farten, i riktning mot hallen. Han sa alltid till mig att bilen flörtade av sig själv när den fick syn på en skönhet. Jag minns hur jag skakade på huvudet och skrattade högt för mig själv, då jag gick ut för att möta honom.

I samma ögonblick hörde jag ett skrik, och jag såg hur den gröna bilen ändrade riktning, rakt emot en stolpe. Vattnet stänkte åt alla håll och plötsligt kom den; den kraftiga smällen.

Det svartnade för mina ögon, hjärtat slutade att slå och jag kunde inte andas.

Än idag, tre år senare, kan jag inte sluta tänka på var som hade hänt om jag inte hade ringt honom. Varför kan man inte spola tillbaka tiden? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Vad har jag kvar att leva för?

Kärleken till Sebastian kommer alltid att finnas kvar i mitt hjärta. En kärlek som idag till stor del består av sorg och saknad.

Om jag bara hade sagt de tre orden som betyder mest av allt; Jag älskar dig!


Denna Novell skrev jag i Svenska A